Keloid
https://sv.wikipedia.org/wiki/Keloid
☆ AI Dermatology — Free ServiceI Stiftung Warentest-resultaten 2022 från Tyskland var konsumentnöjdheten med ModelDerm bara något lägre än med betalda telemedicinkonsultationer. relevance score : -100.0%
References
Keloid 29939676 NIH
Keloider bildas på grund av en onormal läkningsprocess efter hudskada eller inflammation. Både genetiska och miljömässiga faktorer bidrar till deras utveckling, och de förekommer oftare hos personer med mörk hud från afrikansk, asiatisk eller latinamerikansk bakgrund. Keloider uppstår när fibroblaster blir överaktiva och producerar för mycket kollagen samt tillväxtfaktorer. Detta leder till bildandet av stora, onormala kollagenknippen, så kallat keloidalt kollagen, i kombination med en ökning av fibroblaster. Kliniskt framträder keloider som fasta, gummiartade knölar i områden som tidigare har skadats. Till skillnad från vanliga ärr sträcker sig keloider bortom den ursprungliga traumaplatsen. Patienter kan uppleva smärta, klåda eller sveda. Olika behandlingar finns tillgängliga, bland annat steroidinjektioner, kryoterapi, kirurgi, strålbehandling och laserterapi.
Keloids result from abnormal wound healing in response to skin trauma or inflammation. Keloid development rests on genetic and environmental factors. Higher incidences are seen in darker skinned individuals of African, Asian, and Hispanic descent. Overactive fibroblasts producing high amounts of collagen and growth factors are implicated in the pathogenesis of keloids. As a result, classic histologic findings demonstrate large, abnormal, hyalinized bundles of collagen referred to as keloidal collagen and numerous fibroblasts. Keloids present clinically as firm, rubbery nodules in an area of prior injury to the skin. In contrast to normal or hypertrophic scars, keloidal tissue extends beyond the initial site of trauma. Patients may complain of pain, itching, or burning. Multiple treatment modalities exist although none are uniformly successful. The most common treatments include intralesional or topical steroids, cryotherapy, surgical excision, radiotherapy, and laser therapy.
Keloid treatments: an evidence-based systematic review of recent advances 36918908 NIH
Den aktuella forskningen tyder på att silikongel eller lakan tillsammans med kortikosteroidinjektioner är den föredragna initiala behandlingen för keloider. Ytterligare behandlingar, såsom intralesional 5‑fluorouracil (5‑FU), bleomycin eller verapamil, kan också övervägas, även om deras effektivitet varierar. Laserterapi i kombination med kortikosteroidinjektioner eller topikala steroider under ocklusion kan förbättra läkemedelspenetrationen. För motsträviga keloider har kirurgiskt avlägsnande, följt av omedelbar strålbehandling, visat sig vara effektivt. Slutligen har användning av silikonduk och tryckterapi visat sig minska sannolikheten för återfall av keloider.
Current literature supports silicone gel or sheeting with corticosteroid injections as first-line therapy for keloids. Adjuvant intralesional 5-fluorouracil (5-FU), bleomycin, or verapamil can be considered, although mixed results have been reported with each. Laser therapy can be used in combination with intralesional corticosteroids or topical steroids with occlusion to improve drug penetration. Excision of keloids with immediate post-excision radiation therapy is an effective option for recalcitrant lesions. Finally, silicone sheeting and pressure therapy have evidence for reducing keloid recurrence.
Keloids: a review of therapeutic management 32905614 NIH
För närvarande finns ingen behandling som passar alla och som garanterar en konsekvent låg återfallsfrekvens för keloider. De växande alternativen, såsom laser i kombination med steroider eller 5‑fluorouracil tillsammans med steroider, visar sig vara lovande. Framtida forskning kan fokusera på hur väl nya metoder, exempelvis autolog fetttransplantation eller stamcellsbaserade terapier, fungerar för att hantera keloider.
There continues to be no gold standard of treatment that provides a consistently low recurrence rate; however the increasing number of available treatments and synergistic combinations of these treatments (i.e., laser-based devices in combination with intralesional steroids, or 5-fluorouracil in combination with steroid therapy) is showing favorable results. Future studies could target the efficacy of novel treatment modalities (i.e., autologous fat grafting or stem cell-based therapies) for keloid management.
Scar Revision 31194458 NIH
Ärr är en vanlig del av läkningsprocessen efter hudskador. Idealiskt är ärren plana, tunna och anpassade till hudfärgen. Många faktorer kan försämra sårläkning, t.ex. infektion, minskat blodflöde, ischemi och trauma. Ärr som är tjocka, mörkare än den omgivande huden eller som drar ihop sig för mycket kan ge betydande problem både för den fysiska funktionen och den psykiska hälsan.
Scars are a natural and normal part of healing following an injury to the integumentary system. Ideally, scars should be flat, narrow, and color-matched. Several factors can contribute to poor wound healing. These include but are not limited to infection, poor blood flow, ischemia, and trauma. Proliferative, hyperpigmented, or contracted scars can cause serious problems with both function and emotional well-being.
Keloidärr är vanligare hos personer med afrikansk, asiatisk eller latinamerikansk härkomst. Personer i åldern 10–30 år har en större benägenhet att utveckla keloider än äldre.
Även om keloider vanligtvis bildas på skadestället kan de ibland uppstå spontant. De kan utvecklas vid en piercing och till och med efter en enkel finne eller repa. Keloider kan också vara en följd av svår akne, ärrbildning efter vattkoppor, infektion i ett sår, upprepat trauma i ett område, överdriven hudspänning vid sårläkning eller en främmande kropp i såret.
Keloidärr kan uppstå efter operation. De förekommer oftare på vissa områden, såsom den centrala bröstkorgen (t.ex. efter sternotomi), rygg och axlar (vanligtvis till följd av akne) samt örsnibbar (vid öronpiercing). De kan även uppstå vid kroppspiercingar. De vanligaste lokalerna är örsnibbar, armar, bäckenregionen och över nyckelbenet.
Tillgängliga behandlingar inkluderar tryckterapi, silikongelark, intralesional triamcinolonacetonid, kryokirurgi, strålning, laserterapi, interferon, 5‑FU och kirurgisk excision.
○ Behandling
Hypertrofiska ärr kan förbättras med 5–10 intralesionella steroidinjektioner med en månads intervall.
#Triamcinolone intralesional injection
Laserbehandling kan prövas för erytem i samband med ärrbildning, men triamcinoloninjektioner kan också minska erytemet genom att platta ut ärret.
#Dye laser (e.g. V-beam)